Sandra

Idag har vi besökt en by som heter the village, dagen började 07.45 med att vi satte oss i en buss som skulle ta oss till stället, 3 timmar senare här vi åkt 5 mil och kommer till den lilla byn. Det var mycket kul att få vetskap om hur en by fungerar, detta var en unik by som en man bestämt sig för att bygga upp då han fått ett livstecken i armen. Han var den enda utav alla soldater i sin pluton som överlevde ett bombattentat i kriget mellan Indien och Kina. När han återvände till byn så bestämmde han sig för att alla människor skulle få bättre levnadsförhållanden. På den tiden var det 40 % av befolkningen som hade svåra alkoholproblem och kvinnorna blev ofta utnyttjade. Det fanns heller inget vatten, skola för utbildning, sjukvård osv. Idag förbjuds folket att ta in alla former av tobak och alkohol och det finns skolor, vatten och massa skördemark. Det är helt ofattbart att förstå att en man lyckas bygga upp en hel by och få människor motiverade att ta vara på sina liv. Det var riktigt kul att få träffa alla invånarna och de var mycket glada och tillmötesgående. Efter ett par timmar i byn åkte vi tillbaka till Pune igen, tre timmar senare var vi hemma och jäkligt trötta. Nu ska jag slagga!!

LOVE

Vi satt i lägenheten igår kväll och disskuterade heliga kor, vi var besvikna att vi ännu inte sett någon. Dagen till ära kör vi på en mycket traffikerad väg, vilket alla är men där mitt i trafiken stod det en stor fet ko! Skulle jag sträcka ut handen ur tuktuken så skulle jag kunna klappa den. Det sjuka var att jag blev helt tårögs och kände vid den stunden att jag är kär i Indien och alla tokigheter de har för sig!

Idag gick vi till en restaurang i närheten och käkade frukost buffé sen kom guiderna till lägenheten där vi bor för att sedan ta oss ut på en tur så att vi skulle få se andra delar av Pune. Jag har köpt mina första indiska kläder, känns härligt! Efter turen och att vi kommit tillbaka hem så bestämmde vi oss för att åka iväg och se bio. Det blev Inceptions och världen roligaste upplevelse. När vi kommer till bion står det typ 20 vakter som kroppsvisiterar oss och kollar igenom våra väskor innan vi går in. När vi väl kommer in i biosalongen så ställer sig alla indier upp och nationalsången spelas som förfilm. Mitt i filmen tror vi oss höra en bebis skrika men det visar sig vara en katt som tagit sig in, den togs sig till och med upp på podiet framför bioduken och ylade. På råga på allt stoppar de filmen mitt i och har rast för att man ska kunna gå på toa och köpa mer snacks. I Indien kan allt hända och det är bara att hänga med i dess takt!

Imorgon har vi vårt första seminarium tillsammans med lakshmi på skolan, ska bli kul att få se det också!
Annars så har vi bestämt att det blir vattenpipa hemma då det inte blev det idag. Vi har köpt allt som behövs! FINE WINE!!!

Leva livet!

Jag är framme i Pune efter en omtumlande resa, 2 timmar till sweich, 11 timmars väntan, 8 timmar till mumbai och sist 4 timmar till Pune. Jag älskade flygresorna, swiss airline for life :) men sista bussresan var något alldeles extra. De trycke in oss i en liten buss med all packning. Det var bilar framför, bakom överallt, tuta och blända med helljusen var enda sättet att ta sig fram på.. vägarna var också helt sjuka, gupp, grus, stora hål lite här och var. Men fram kom vi och fick se vårat extremt mysiga lägenhet. Lite madrasser klär våra golv och ett hål i golvet som toa. :) Låter kanske helknäppt men det är riktigt mysigt och man börjar redan känn sig hemmastad.

Idag har vi kikat runt i området och det är trevligt, förutom alla äckliga och aggresiva hundar som springer runt på gatorna. Annars lite smått och gott att titta på och upptäcka. Imorgon ska vi ut på guidad tur med inderna, ska bli spännande och det är väl kanske efter det som man vågar sig ut lite mera!

Jag saknar alla hemma massor och det känns på något konstigt sätt att jag snart ska hem fast jag vet att jag kommer lagom till jul. Massa blandade känslor har ploppat upp, panik, entusiasm, rädsla, förväntan, massa..

Men jag har det bra och det är mycket tack vare att vi är så många som tar hand om varandra och att jag vet att mina bästa finns hemma. ÄLSKAR ALLA MASSOR!!!!!!

Ja nu är det bara 4 dagar kvar tills jag drar iväg, känns fortfarande overkligt. Nu har jag i stort sett sagt hejdå till alla familjemedlemmar och vänner som befinner sig på hemmaplan. Mamma och Syrran var här i sthlm och förgylde min sista helg i Sveige och självklart var det jobbigt att se bilen rulla iväg mot Örebro och tryggheten. Jag fick den där konstiga känslan i kroppen, då magen knyter sig och man plötsligt känner sig väldigt svag, som om benen får för sig att ge vika. Det är då man tillåter sig själv att gråta, låta en tår rinna från ens kind. Det är det enda och bästa sättet att bli stark och självsäker igen.
Igår kom även Emelie min älskade barndomsvän hit, vi shoppade och hade en riktigt mysig dag tillsamans och krossler kom även upp på stan för att göra oss sälskap en stund. Efter att ha vinkat av och kramat om Emelie på bussterminalen så kom den där konstiga känslan upp igen, jag tillät ännu en tår rinna. Nu är det som sagt bara 4 dagar kvar tills jag ska bli avvinkad på flygpltasen av Jonas och även de avskedet kommer kännas tungt. 
Men något som gör att man mår bra utav den konstiga känslan är att man verkligen vet vilka som står en nära och hur mycket personer betyder för en och påverkar en, jag är lycklig som kan känna som jag gör och veta att man är älskad och älskar.   

Nära och kära, vi ses i december. Till dess ska jag försöka skänka min kärlek till er via ord och texter till er.